Måndag 07.40

Scenen är påhittad men typisk. Den bygger på sådant många enhetschefer i socialtjänsten känner igen, och ingen verklig person, enhet eller händelse.

Morgonen#

Klockan är 07.40 när Sara svänger in på parkeringen bakom förvaltningshuset. Hon har inte stängt av motorn än när telefonen surrar. Två sms. Den ena socialsekreteraren har feber, den andra har ett sjukt barn. Båda hade hembesök inbokade före lunch.

Hon blir sittande en stund med händerna på ratten. Sedan öppnar hon kalendern. Klockan tio har hon budgetmöte med förvaltningsledningen. Klockan ett ska hon ha medarbetarsamtal med Mikael, som har bett om att få prata om sin arbetsbelastning. Det samtalet har redan skjutits upp en gång.

I trapphuset möter hon Lina, en av de erfarna socialsekreterarna. Lina har en akt under armen och ser ut att ha sovit dåligt.

– Har du fem minuter? Det gäller familjen jag pratade om i fredags. Skolan ringde i morse. Jag behöver ditt besked om en akutplacering innan nio.

Sara säger ja innan hon har tagit av sig jackan.

De sätter sig i Saras rum. Lina berättar vad skolan har sett och vad hon själv vet sedan tidigare. Sara ställer frågor. Vad säger barnet? Finns det någon i nätverket? Vad skulle hända om de väntade till eftermiddagen? Efter tjugo minuter har de ett beslut, och en plan för vem som gör vad.

Klockan är 08.25. I korridoren står en ny medarbetare och ser vilsen ut. Hon undrar om det är hon som ska ta det ena hembesöket nu när kollegan är sjuk, och om någon kan följa med. Sara vet inte. Hon säger det rakt ut, och lovar att ge besked före halv tio.

Tillbaka i rummet lägger hon fram ett papper. Hon skriver tre rader. Hembesöken: vem kan ta dem, vilka kan flyttas. Budgetmötet: vad är det enda hon måste få sagt. Mikael: samtalet blir av, oavsett vad som händer.

Klockan 08.50 ringer hon sin kollega på grannenheten och frågar om de kan låna en socialsekreterare till ett av besöken. Det går. Det andra besöket flyttar hon till torsdag, efter att ha ringt familjen själv.

Klockan 09.20 knackar hon på hos den nya medarbetaren.

– Du följer med Ahmed på hans besök på torsdag, och vi går igenom det tillsammans på onsdag. I dag stannar du här.

Klockan 09.55 går hon mot budgetmötet med en mening på en lapp i fickan. Hon har inte ätit frukost.

Det jag ser i Saras morgon#

Jag tror att många enhetschefer känner igen varje minut av den här morgonen. Jag gör det själv. Det är så det ser ut när en liten enhet har ansvar för barns trygghet och personalen är människor som blir sjuka.

Forskare som intervjuade tio svenska första linjens chefer inom privat psykiatri- och beroendevård beskriver just den bilden: höga och motsägelsefulla krav, både stor och liten kontroll över arbetet, och akuta kriser som ska hanteras mitt i allt det andra. Studien är liten och gäller en annan sektor, men jag tror att bilden stämmer också för socialtjänsten.

Tre saker i Saras morgon vill jag lyfta fram.

Hon säger "jag vet inte" till den nya medarbetaren, och ger en tid för när hon vet. Det kostar henne en mening. Medarbetaren vet när hon får besked, och Sara slipper hitta på ett svar som hon får ta tillbaka.

Hon skriver ned. Tre rader på ett papper, och mötet klockan tio krymper till en mening. Under tryck blir tankarna snabba och hoppiga, och när de står på ett papper går de att ta en i taget.

Hon håller fast vid samtalet med Mikael. Det är det som lättast ryker en sådan dag, eftersom ingen ringer och kräver det. Ändå är det kanske dagens viktigaste beslut. En medarbetare som har bett om att få prata om sin arbetsbelastning, och som blir bortprioriterad två gånger, drar sina egna slutsatser.

Och sedan kvällen#

Det jag undrar mest över är vad som händer med Sara när hon kommer hem. En sådan morgon följer gärna med hem, ända in i natten.

Det finns en anledning att ta det på allvar. En genomgång av forskningen om återhämtning beskriver hur hög arbetsbelastning hänger ihop med svårigheter att släppa jobbet på fritiden, och hur det i sin tur hänger ihop med mer påfrestning och sämre välmående, till exempel utbrändhet.

För Sara skulle det kunna vara något mycket litet. Hon kan ringa sin egen chef eller en chefskollega på vägen och berätta hur morgonen har varit, utan detaljer om familjen, så att hon inte bär den ensam. Dagen finns kvar, men hon får en chans att lägga den ifrån sig en stund.

Det som stannar hos mig är hur många sådana morgnar en chef har på ett år, och hur sällan någon ser dem.